Black Mirror och framtidspolarisering
Dessutom: tre nya poddavsnitt och lite glass till efterrätt!
TACK för att du valt att prenumerera på mitt nyhetsbrev. Här häller jag ur mig tankar och tips som fötts ur något slags okuvlig skrivlust, vilket är en förvånansvärt angenäm upplevelse (för mig i alla fall).
Vi dyker in direkt i första ämnet:
Den polariserade synen på framtiden
Som du kanske märkt har jag svårt för svartvita ställningstaganden (även om jag ständigt försöker hitta tecken på positiv utveckling).
Efter vårens galna AI-cirkus, där halva världen plötsligt blev självutnämnda experter på ännu ett område, kändes det ganska skönt med en sommar av tillfällig AI-paus. Istället hamnade fokus på klimatförändringarnas konsekvenser för vår värld här och nu. Jag är ungefär lika allergisk mot begrepp som att “vakna upp”, men det känns som att en ökad frekvens av extremoväder ofrånkomligen föder viss ny handlingskraft från politik och näringsliv. Låt oss hoppas det i alla fall.
Framförallt börjar frågan om samhällets klimatanpassning och resiliens bli nästan lika akut som den om växthusgasutsläpp. Det är verkligen på tiden. Vi måste göra flera saker samtidigt.
AI kommer rädda världen
Hursomhelst, i juni släppte riskkapitalisten, internetpionjären och Silicon Valley-miljardären Marc Andreessen en 40 000 tecken lång artikel på Substack med den ödmjuka rubriken Why AI Will Save The World.
Andreessen har en kort och kärnfull definition av AI:
“A way to make everything we care about better.”
Han ser med andra ord en enorm potential i allt från demokratisering av lärande, till att stärka forskning, produktivitet, ekonomi, köpkraft, terapi och sjukvård (samt ge en mer precis krigsföring, vilket får sägas vara en lite mer kontroversiell åsikt). Så här skriver han:
“The stakes here are high. The opportunities are profound. AI is quite possibly the most important – and best – thing our civilization has ever created, certainly on par with electricity and microchips, and probably beyond those.”
Han vevar också hårt mot domedagsprofeterna inom AI-sfären och går igenom flera av deras argument. Han delar upp AI-kritikerna i förbudstidens Baptists och Bootleggers. Baptists är hårdnackat - och känslomässigt - övertygade om att förbud och regleringar krävs för att göra världen bättre.
Bootleggers har ett (ofta ekonomiskt) egenintresse i att elda på ett narrativ - antingen genom att det egna företaget gynnas av regleringar (som främst slår mot andra) eller genom akademiskt arbete som finansieras av den rådande rädslan.
Eller nej förresten, alla ska dö
Och i andra ringhörnan: Max Tegmark. Den välprofilerade fysikern, kosmologen och AI-forskaren återvände till Sommar i P1 för att återigen lägga ut texten om hotet från artificiell intelligens.
Efter att ha lyssnat på åtskilliga intervjuer med Tegmark tycker jag instinktivt att han verkar vara en djupt sympatisk person på många sätt, alltid med intressanta resonemang. Jag skulle gärna sitta med honom i ett poddsamtal.
I Lex Fridmans podcast poängterade Tegmark i april 2023 till exempel att AI-forskarna alltid oroat sig för några milstolpar som inte fick inträffa:
Låt inte AI lära sig programmering (oops!)
Låt inte AI få tillgång till internet (ajdå!)
Låt inte AI lära sig hur människor tänker och resonerar (attans!)
Ja då kunde till och med jag smårysa faktiskt. Var det av obehag eller som en kittling över det oväntade? Oklart.
Så till hans sommarprat. Eller vi behöver egentligen bara gå till den första minuten faktiskt. För efter att ha satt kontexten - han ser sin lilla son leka, samtidigt som han reflekterar över sina föräldrars bortgång - drämmer han till med följande öppningsreplik (som får sägas vara oöverträffad i programmets historia):
“Jag har tänkt mycket kring liv och död på sistone. Nu är det antagligen jag som står näst på tur i min familj. Men jag gissar att resten av mänskligheten stryker med ungefär samtidigt - efter över hundratusen år på vår planet. Jag tror nämligen att den artificiella intelligens som vi försöker bygga antagligen kommer utplåna hela mänskligheten ganska snart.”
Vad hade jag hört? Jag var tvungen att spola tillbaka flera gånger.
Han säger alltså inte “risk”, “hot”, “allvar” eller något liknande. Nej, nu tycks han äntligen ha bestämt sig. Vi ska utplånas.
Som en inverterad Andreessen fokuserar Tegmark på allt det värsta som AI skulle kunna åstadkomma. Och inget konstigt i att lyfta dessa frågor - tvärtom!
MEN jag tror att det som kliat i mig resten av sommaren är just ordvalen. Han låter så säker på sin sak, men samtidigt munter. Som att han fått frågan om när människan kommer bo på mars eller något annat lite småspännande.
“Jag tror nämligen att den artificiella intelligens som vi försöker bygga antagligen kommer utplåna hela mänskligheten ganska snart.”
Om detta alltså ska ske samtidigt som hans egen bortgång har vi genom en snabb huvudräkning ungefär 50 år på oss. Då utgår jag från att Tegmark blir 106 år.
Eller tänk om han blir 90… då pratar vi om 34 år kvar på jorden. I så fall har i alla fall jag en hel del jag behöver uträtta först.
Max Tegmark tycks som sagt reflektera en del kring sin egen dödlighet och livets generella förgänglighet. Frågan är bara om det inte hade passat bättre att lufta sina funderingar med en terapeut?
För medan han anser att det hade varit oansvarigt som forskare att hålla tyst om sina slutsatser, kan jag inte låta bli att tänka det motsatta: kan det möjligtvis vara en gnutta oansvarigt att hävda för en miljon lyssnare att mänsklighetens historia tar slut om ett par decennier?
Jag vet inte. Vad tycker du om den här typen av oemotsagda och svepande påståenden? Kommentera gärna!
Den stora utvecklingen
För att väga upp domedagsstämningen ska jag lyfta ännu en vit, rik man som tvärsäkert uttalat sig om framtiden. Futuristen och tidigare Wired-redaktören Peter Leyden dunkade nämligen ut en maffig essä (över 60 000 tecken) på Big Think med rubriken The Great Progression 2025-2050.
Av någon anledning är perspektivet djupt USA-centriskt, men han utgår i alla fall från flera av de positiva megatrender som pågår (ofta bakom kulisserna):
“In the next 25 years, the world arguably will deal with climate change and transition the bulk of our core energy sources from carbon to clean. We will transition our transportation systems from the internal-combustion engine to electric mobility as part of an even larger process of reinventing cities. We will scale up brand new industries and build a much more environmentally and socially sustainable society. We very likely will reform capitalism around new economic priorities that counter the current imbalances and inequities. And we can be expected to revitalize our democracies and push back on authoritarianism around the world. People in 50, 100, or even 500 years from now may well look back on our era and marvel at the transformation that we’re about to go through.”
Det kusliga med texten är att den tar upp precis de ämnen som jag själv försöker lyfta i poddar, böcker och föreläsningar - riktningar, linjer och mönster som pekar mot något bättre. Jag hade nästan kunnat skriva den själv (fast möjligen lite bättre).
Sen får man försöka ursäkta den snäva världsbilden. Afrika nämns knappt, medan Kina blott är en kombatant. Faktum är att han menar att ett “cold war with China” skulle kunna vara positivt eftersom det bidrar till “teknologisk utveckling och social sammanhållning”. Okej.
Andreessen är för övrigt också besatt av Kina, och menar att det allra viktigaste med AI-utvecklingen är att “vi” hinner före “dem”.
Fåniga lilla jag, som drömmer om en värld där vi samarbetar och stöttar istället för polariserar, konkurrerar och hindrar.
Jag har nog bara inte “vaknat upp” helt enkelt.
Förresten: bilderna ovan är skapade av Dall-E 2 och ska föreställa “future dystopia” respektive “green, sustainable utopia”. Är det bara jag som upplever att tjänsten fortfarande är otroligt oimponerande?
Tre fina små poddavsnitt har sett dagens ljus sedan sist:
Alexandre Antonelli är en av världens främsta forskare inom biologisk mångfald, och förklarar här varför artutrotningen är enormt problem som behöver adresseras med kraft och resurser. Han berättar också vad vi som hushåll och företag kan göra för att bidra till en positiv utveckling på området. Vi sågs på Nordic Sustainability Expo.
Pablo Melesi saknade den amerikanska trenden med benbuljong och bestämde sig för att försöka skapa en egen produkt hemma i Sverige. Företaget Brothy föddes tillsammans med ett par vänner, och har det mesta jag gillar med foodtech-startups - en kul idé, starkt driv och en vilja att göra skillnad, samt en snygg och tydlig profil. Avsnittet spelades in hos PBX.
Helena Torhage är en driven nätverksbyggare, som med Backing The Future samlar en hel drös med hållbarhetsintresserade aktörer under ett paraply för kunskaps- och erfarenhetsutbyte med en grönare framtid i sikte.
Ska du anordna konferens, event eller panelsamtal i höst? Då kan jag kliva in som moderator för att leda samtal och se till att verkligen få ut det bästa av deltagarna, gärna på ett kul och avslappnat sätt. Dra ett mail på christianvonessen@gmail.com så pratar vi!
Black Mirror handlar inte om tekniken
Precis som många av er klämde jag säsong 6 av Netflix omhuldade dystopigryta Black Mirror. Hittills har jag sett serien som en kittlande inblick i framtiden, där man extrapolerar teknikutvecklingen i en väldigt specifik riktning och ser vad som händer. Ofta överdrivet, men alltid fascinerande, tankeväckande och diskussionsfrämjande.
Är AR-linser verkligen så klokt ifall allt du ser kan spelas in? Vilka konsekvenser kan det få när vi laddar upp vårt medvetande i metaverse (och kan fastna där i tusentals år)? Vill vi verkligen kontrollera våra barn dygnet runt med implantat i huvudet bara för att det är möjligt? Varför bör vi inte ge sociala poäng åt alla våra dagliga interaktioner och grannar, precis som på Tripadvisor eller Yelp?
Likt många andra har jag sett det som en lektion i att framtida. Om vi tar en framväxande trend och drar den så långt som möjligt, vilka potentiella risker och hot ser vi? Vad kan vi lära oss?
I en tid som på många sätt präglas av den exponentiella teknikutvecklingens böj på hockeyklubban var det förstås läge att bänka sig inför säsong 6.
Men egentligen är det bara första avsnittet Joan is Awful som utspelas i en framtida samtid. Joan är en relativt högt uppsatt (och relativt illa omtyckt) chef på det Netflix-osande streamingbolaget Streamberry (som till och med har fått en verklig hemsida). En dag upptäcker hon till sin bestörtning att arbetsgivaren har spelat in hennes dag i minsta detalj och i realtid AI-genererat ett första avsnitt av en dramaserie med Salma Hayek i huvudrollen. Alla invändningar dränks förstås enkelt av påskrivna klausuler i det oändligt långa anställningsavtalet.
Avsnittet belyser med andra ord en typisk Black Mirror-premiss – tekniskt omöjligt i dag men potentiellt görbart i framtiden. Och hur det känns när tekniken tar makten över livet.
Det är dock under de resterande avsnitten som poletten trillar ner. Allting handlar nämligen om – eller utspelar sig i − det förflutna. Och tematiken anspelar på fantasy, science fiction, bibliska bud och true crime-adrenalin.
Black Mirror är onekligen samtidens Hitchcock.
Och när jag sett färdigt säsong 6 är jag övertygad. Black Mirror handlar inte om teknik eller framtid i sig. Alla teman kretsar kring någonting annat – nämligen mänskligt beteende.
Det är inte tekniken som gör oss illvilliga eller ondskefulla, men den kan locka fram skuggsidor hos oss. Den kan ge oss superkrafter, men riskerar också att framkalla girighet, avund, storhetsvansinne, besatthet och ondska.
Flaskhalsen finns med andra ord inom oss. Är vi verkligen redo för exponentiell utveckling?
Äh, låt oss avsluta med någonting roligare. Om vi nu ska lära känna varandra kan det vara kul att veta att jag under åren 2007-2013 drev Glasskoll.se, vilket jag brukade benämna som ”världens kanske största glassblogg” eller ”världens viktigaste glassblogg?” (jag hade ärligt talat inte hittat någon annan).
Jag hade under 2007 blivit kontrakterad som redaktör för nyhetsbloggarna Resekoll.se och Skivkoll.se (tyvärr insomnade nu pga virus och annat skit). I samma veva hade jag sneglat på vinskribenterna som varje år skröt om att de provade sig igenom Systembolagets nya sortiment. Varför fanns det ingen som provade sig igenom glassdisken med samma pondus och passion?
I ärlighetens namn blev Glasskoll mest ett utlopp för min mer skruvade sida. Pseudonymen Glassmannen blev en mansplainande, självupptagen och allvetande karaktär, ofta politiskt inkorrekt och med förvånansvärt frekventa homoerotiska anspelningar. Egentligen handlade det kanske inte så mycket om glass som om skrivlust, en längtan efter det absurda mitt i allt det duktiga.
Alla mina vänner visste förstås att det var jag som var Glassmannen, vilket efterhand nästan blev till ett ok. På fester ville folk hellre prata om lakritspuckens återkomst än att jag nyligen hade intervjuat arbetsmarknadsministern. Varje gång någon hyllade det jag skrev för att det var roligt fick jag press att skriva ännu roligare nästa gång. Och är det under press man skapar roliga saker? Tvärtom gick det snart allt mer tid mellan inläggen.
Det härligaste var ofta att kombinera Glassmannens roll med mina uppdrag som reseskribent − att hitta och analysera obskyra glassar i Europas utkanter gav ännu mer syre till den humoristiska glöden.
Projektet rann så småningom ut i sanden, kanske lite på grund av att arbetet med Heja Framtiden tog vid. Det fanns helt enkelt inte mental bandbredd för hur många ”passionsprojekt” som helst.
Häromåret dammade jag dock av databasen och skapade en ny hemsida för det arkiv som trots allt föddes ur Glassmannens varma hand.
Här presenterar jag härmed en inofficiell lista över tio av de mest fåniga och oförglömliga recensionerna, utan inbördes ordning:
Den tjeckiska päronpucken
Häagen-Dazs Strawberry Cheesecake
Ett öppet brev till 88:an
De etniska magnusglassarna
Jelly – Igloos vidriga släkting
Det jämtländska mjukglassmonstret
Sport – isglass från Vilnius
Glassmannens första möte med Tyrkisk Peber-glassen
Tjeckiens äckligaste glass
Maska – mäktig isglass med humor
Finsk lakritsglass för de ensamma