Det omänskliga skapandet
En AI-backlash är oundviklig - men vad gör vi med den?
Jag lämnade Kent-spelningen på 3 Arena imponerad.
Konserten var framförallt ett visuellt mästerverk, till stor del signerat Jocke Bergs bror Adam Berg.
Men samtidigt var jag en aning … tom. Jag hade svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde att jag inte kände mer. Naturligtvis handlar det till stor del om att min relation till bandet gick på sparlåga efter de fyra första skivorna under mina sena tonår, en era som bara återspeglades under en liten del av (tisdags)kvällens hitkavalkad.
Det var först när en bekant senare kommenterade sin upplevelse som polletten föll ner. Han sa att det var som lyssna på en Spotify-lista.
Aha, det var därför!
Det som saknades var helt enkelt det som brukar kallas för kött och blod. Det har förvisso aldrig varit Kents starka sida - snarare har det introverta varit en del av varumärket - men när man inte längre är ett hyllat indieband i svarta kostymer kan man kosta på sig en gnutta mänsklighet.
Vi vill komma närmare, få ett par bakgrundshistorier, några skratt. Känna att vi är där med bandet. Att de är där med oss.
Det här handlar förstås inte om Kent i sig. Det handlar om den där gnagande känslan efter en interaktion utan mänsklig värme och energi. Och ur ett AI-perspektiv tror jag att vi bör vara försiktiga med att fokusera för mycket på all output vi kan skapa. Jag tror att vi bör tänka mer på hur den upplevs av mottagaren.
Jag känner mig ibland som en grådammig bakåtsträvare för att jag inte går mer ”all in” på generativ AI. Min inkomst hade garanterat sett trevligare ut om jag kastat mig mer huvudstupa i träsket som AI-föreläsare och workshopledare. Dessa behövs förstås, och jag känner många som gör det väldigt bra. Tillsammans med Mathias Sundin gav jag till exempel ut boken Kentaurens Fördel 2023, vilket var en utmärkt introduktion till generativ AI och den revolution som det innebär.
Samtidigt ser jag det som generalistens roll att hålla viss distans till hypekurvor och förföriska teknikrevolutioner.
Eller varför inte pumpa ut det här nyhetsbrevet varje dag utifrån en contentkalender där jag i princip bara behöver komma på ett ämne för att få välskrivna texter tillbaka? Good enough liksom? Det viktigaste är att synas och höras!
De senaste två åren har Linkedin och Instagram kryllat av nykläckta experter som förevisar den ständigt växande floran av nya verktyg. ”Här är 5000 AI-appar som du MÅSTE HA för att göra din arbetsdag MER EFFEKTIV. Annars kommer du HALKA EFTER!”.
Måste jag verkligen det? Gör de verkligen det? Kommer jag verkligen det?
*
Det finns förstås enorma möjligheter och fördelar. Som journalist har AI varit ett utmärkt verktyg för att transkribera samtal, sammanfatta rapporter och pressmeddelanden, vässa till en ingress eller få inspiration till ett frågebatteri inför en intervju. Som copywriter hjälper det mig med struktur och ger allt bättre översättningar mellan svenska och engelska.
Men själva skrivandet? Nja, det är ju liksom det jag gör. Snarare triggas jag ständigt till att utveckla mitt eget hantverk ännu mer, vilket också kan vara positivt.
Demokratiseringseffekten av generativ AI är förstås fantastisk. Dyslektiker får hjälp med mailskrivandet, barnen får hjälp med instuderingsfrågor och studenter kan få hjälp med att bryta ner komplexa forskningsresultat till en lättbegriplig nivå. Tidigare noviser kan plötsligt skapa texter, bilder och programmeringskod.
Alla har ett outtröttligt bollplank i fickan. Själv har jag en affärscoach-GPT och en hälsocoach-GPT (jag fick efter ett tag säga till dem att sluta vara så förbannat hurtiga i alla sina svar). Varje dag får jag ett mail från ChatGPT med minilektioner inom statsvetenskap och filosofi för att fylla mina kunskapsluckor.
*
Men bara för att man kan göra producera något betyder det inte att man måste.
Jag tänker på det när Mark Wilson i Fast Company sticker ut hakan med den underhållande texten If you use AI to write me that note, don’t expect me to read it.
Hans grundläggande poäng är ganska enkel: varför ska jag förväntas ta mig tid till att läsa din text om du inte ens behagat lägga ner tid på att skriva den? Eller ännu tydligare: när du använder AI respekterar du inte mig som läsare.
Min inställning i relation till detta är i princip följande: allt kan och bör inte optimeras, automatiseras och renodlas till mekanisk perfektion. Det riskerar att ta bort blodet och syret från kommunikationen, vilket skapar mer distans till din expertis eller ditt varumärke. Få lockas känslomässigt av det sterila.
Det är inom bakomliggande processer, repetitiv administration och hantering av stora dataset som AI verkligen fyller sin funktion. Ibland kan den generativa förtjusningen nästan distrahera oss från de verkligen vinsterna med AI - energieffektivisering, klimatteknik, datavisualisering, läkemedelsutveckling, diagnostik, mobilitetsoptimering, materialutveckling.
Medan forskare menar att AI redan klarat det klassiska Turing-testet, kör vi på med bilder på actionfigurer och undersöker hur min katt skulle se ut som människa.
(Spoiler: så här blev det)
Man kan också fråga barnen vad de tycker. Med två kreativa tonåringar i hushållet borde AI vara outsägligt spännande, eller? Tvärtom. Det finns ett groende förakt mot billiga genvägar.
Min son har dammat av min gamla skatepunk-gitarr från 1995 och nöter gitarrsolon med hjälp av Youtube. Min dotter lär sig knepiga Elliott Smith-låtar på min akustiska konfirmationspresentgitarr och målar med vattenfärger på canvas. De kastar sig över mina gamla cd-skivor, trots att allt finns på Spotify. De vägrar se en utställning med AI-konst på Kulturhuset. De vill att jobben ska gå till illustratörer, konstnärer och musiker. De imponeras av riktiga människor som utvecklar sitt hantverk och gör svåra saker.
Anekdotisk bevisföring, men det säger ändå någonting tänker jag.
Som motvikt till Kent var jag med min son och såg den nederländska galningen Joost Klein på Fållan i Slakthusområdet. Han är för många mest känd för att blivit diskad i Eurovision i Malmö 2024, när han var segertippad.
Han sjunger förvisso över backing tracks, men på skärmen rullar ett kaotiskt collage med taffliga memes, merchreklam och fula blixtbilder från turnélivet. Mellan låtarna ger han sig ut i långa monologer om vikten av kärlek och sammanhörighet. Allt är här och nu, vi och han. Fansens lojalitet blir bara starkare.
Med detta sagt älskar jag när duktiga kreatörer och konstnärer nyttjar AI. Det låter hycklande, men det blir någonting helt annat för mig.
Kanske är det som Björn Werners artikel i lördagens SvD om AI inom reklam - att det slutändan handlar om intention och konstnärlig nivå. Coops kampanj känns hastig och plastig, medan Pressbyråns upplevs genial.
Vi kommer att få se och uppleva sådana otroliga skapelser framöver - tänk bara hur spel- och VR-världarna kommer kunna ta sig till ofattbara nivåer.
Men vi kommer också få så otroligt mycket mer skitinnehåll. Alla blir tydligen inte mästerkockar bara för att de har ett kök.
De senaste veckorna har två poddavsnitt handlat om just AI och konst.
Karin Hamberg Stén (Heja Framtiden #578) berättar om hur hennes kreativa byrå Studio Stén använder AI för att skapa konst och reklambilder för sina kunder. Bolaget har också en styrelse bestående av AI-bottar med olika kompetenser, och hon konsulterar flitigt sin styrelseordförande GPT Barbara på morgonpromenaderna till kontoret.
Jacob Broms Engblom (Heja Framtiden #581) är både kodare och konstnär. I vårt samtal tar vi tempen på AI-utvecklingen och vad den egentligen innebär för dessa två olika yrkeskategorier.
Jacob jobbar som utvecklare på Prototyp, ett kodlabb som jag sedan ett år tillbaka jobbar för som copywriter. Nu har vi även inlett ett poddsamarbete, vilket är superkul. Sunda värderingar, kunniga utvecklare, spännande kunder och ett fantastiskt kontor på Kungsholmen i Stockholm. Vad kan gå fel?
Ta kontakt med Prototyp om du är i startgroparna för att bygga en ny app, vill ha rådgivning kring teknikval eller vill utveckla en digital tjänst och behöver korta ledtider med små team som jobbar snabbt och agilt. Hälsa gärna från mig!
Här är alla poddavsnitt sedan sist vi hördes:
Karin Hamberg Stén om möjligheterna med generativ AI.
Daniel Oddhammar om hur Generation Waste jobbar med att mäta och minska matsvinn.
Hanan Karrouk bygger en hubb för muslimska techkvinnor med både community och affärstjänster.
Jacob Broms Engblom om AI inom kod och konst.
Cajsa Torell om hur bolaget Kobb jobbar med att odla och lansera sockertång på den svenska marknaden. Är det världens bästa livsmedel?
Klas Fjärstedt är aktuell med boken Tänka Göra-Effekten på Heja Framtiden Förlag i samarbete med BYWRTRS. Vad händer om man ser organisationen som en trädgård istället för en fabrik? Mer om detta projekt i nästa brev!
Bar Talk om 2050
Nu är anmälan äntligen öppen för nästa Bar Talk på United Spaces Torsgatan 26. Den 22 maj ska jag och Henric Smolak prata om framtiden 2050 tillsammans med Judith Wolst, Charlotte Sundåker, Joakim Skog och Tove Blomgren. Det kommer bli fantastiskt! Efter scensamtalen bjuder vi traditionsenligt på pizza från Deglabbet. Och allt är gratis.
Men du behöver anmäla dig här!
Vill ni ha lite framtidsoptimism till nästa konferens eller inspirationsdag? Boka min nya föreläsning Optimistens Framtid så kommer jag till er med inspiration och pepp kring möjligheter i en orolig tid. Dra ett mail till christianvonessen@gmail.com om du vill veta mer!
PS1. Jag tänkte att vacker AI-konst skulle få illustrera det här inlägget. Bilderna ovan kommer från svenska Black Eye Media AB.
PS2. Stötta gärna mitt arbete med Heja Framtiden genom att uppgradera till betalande prenumerant. Det betyder mycket!
Tack för denna text! Jag älskar att använda AI, men skrivandet vill jag absolut inte leja ut. När en person sa till mig och min man (som jag har band med) att nu kan vi minsann släppa jättemycket musik så blev jag ännu mer stärkt i vad den kreativa processen gör med både mig och mottagaren.
Världen behöver troligtvis inte mer AI-musik. Men jag behöver mitt eget skapande för att tänka, förstå och må bra!