Harari, Kurzweil, Asimov och agenterna
Vad händer när vi parar oss med utomjordingarna?
Det är inte så ofta man blir starstruck av en lågmäld israelisk historiker.
Det var i alla fall en sådan stämning på Waterfront i Stockholm när Sapiens-författaren Yuval Noah Harari ställde sig på scenen för att inleda konferensen Future Talent Summit.
Och hans anförande är medryckande på ett sätt som får perspektiven att vidgas. Harari värjer sig redan inledningsvis mot begreppet Artificial Intelligence, utan menar att det är något helt annat och svårbegripligt vi har att göra med – nämligen en Alien Intelligence. AI är med andra ord att jämställa med en utomjordisk intelligens som vi inte riktigt kan förklara med enbart mänsklig logik.
Genom åren har han gjort en tydlig poäng av riskerna med att den mänskliga hjärnan blir slav under algoritmerna i allt högre utsträckning. På vissa sätt har farhågan förstås redan besannats; på andra sätt är vi långt därifrån.
När man pratar om risker med AI brukar Nvidias vd Jensen Huang jämföra AI-utvecklingen med bilen och flyget. På många sätt är det i grunden potentiellt livsfarliga innovationer, men under tiden som tekniken får frodas genom mer forskning, kapital och användare, desto mer säker blir den. Utvecklingen går framåt i en positiv riktning för att man vågade satsa − istället för att kväva den i sin linda. Naturligtvis talar han i egen sak, eftersom Nvidia är en av de största vinnarna på AI-explosionen. Men det är ändå en hållning som jag också lutar åt.
Harari ser dock AI som någonting annat – det är varken ett verktyg eller en teknik, menar han. Det handlar om att vi skapar någonting helt nytt, en entitet med agens. Vi bygger med andra ord digitala agenter som vi tillåter handla, skapa och fatta beslut åt oss – utan att på riktigt förstå hur eller på vilka grunder det sker.
Det är lätt att svepas med i den här argumentationen, men jag har ändå en invändning. Det är någonting som skaver. Synen på människan, kanske man kan kalla det.
Han tycks glömma bort den potential som vilar i det mänskliga samarbetet med AI, de symbiotiska superkrafter som kan låsas upp i samspelet mellan människa och maskin. Ja, du har hört det många gånger förut, men jag menar att det finns ett problem med att tillskriva algoritmerna alltför mycket makt; eller människan allt för lite inflytande. Det är som vanligt i venndiagrammets mysiga mittpunkt som magin sker.
Harari ska för övrigt släppa en ny bok under hösten 2024, där han sannolikt kommer att utveckla resonemanget betydligt djupare. Vi ser fram emot detta.
OCH jag vill för protokollet påpeka att jag faktiskt fick en intervjutid med Yuval Noah Harari efter hans framförande. Tyvärr hade bokningen inte förankrats hos hans team, så jag fick lomma därifrån med hängande huvud och mikrofon i hand, trots att det bara var en glasvägg som skilde mig från den lågmälde giganten.
(Det var med andra ord nästan precis som när jag som 19-åring var backstage och försökte få en intervju med Elliot Smith inför hans spelning i Oslo 1998 (ni som vet hur stort det var vet hur stort det var), och hans agent talade över huvudet på honom ”I’m afraid he’s really tired…” medan Smith kliade sitt flottiga hår och mumlade något ohörbart. Kanske var han inte helt opåverkad av substanser. Fem år senare lämnade han jordelivet.)
Efterlängtad sammansmältning
Jag hittar visst stöd för min AI-tes i futuristen och transhumanisten Ray Kurzweils nya bok The Singularity is Nearer. Det är förstås en uppföljning till hans banbrytande verk Singularity is Near från 2005 – då med underrubriken When Humans Transcend Biology.
Den nya boken bär istället tillägget When We Merge With AI, och det är precis det här jag syftar på. Det är i sammansmältningen som det mest spännande finns. Vi kan snart inte se på den artificiella och mänskliga intelligensen som två vitt skilda entiteter – de måste betraktas som delar i samma utveckling. Vi måste para oss med utomjordingarna. Där ligger den verkliga singulariteten.
Men boken är ärligt talat lite märklig. Kurzweil känner sig bland annat manad att ägna en hel del tid åt att motarbeta nyhetsmediernas domedagsosande katastrofnarrativ genom att lyfta mänsklighetens fantastiska historiska utveckling. Det är förstås alltid mycket välkommet i mina ögon, men det är samtidigt något som Rosling, Norberg, Pinker, Ritchie, Diamandis, jag själv och många andra har gjort i åratal på en mer detaljerad nivå.
Dessutom snubblar han in på en del framtidsteknologier som redan känns ganska… gjorda – som vertikalodling, 3D-skrivare och metaverse. Man får ibland känslan av att han kokat ihop lite allt möjligt för att få ut en ny bok (okej, jag gör nog exakt samma sak i mina böcker, men då är det mer uttalat).
Det blir dock som mest kittlande när han faktiskt (men oväntat sällan) pratar om människans sammansmältning med AI. Och då pratar vi inte om att prompta chatbottar. I sann transhumanistisk anda är Kurzweil istället mest upphetsad över två biotekniksprång som han spår kommer prägla 2030- och 2040-talet – nämligen Brain Computer Interface och nanorobotar. Riktig, fysisk symbios alltså.
Med BCI-utvecklingen menar han att vi redan under 2030-talet kommer att kunna koppla upp våra mänskliga hjärnor mot molnet på olika sätt, vilket med andra ord kan ge oss helt nya superkrafter när det gäller kunskap, intelligens och analytisk förmåga.
Men därefter ska nanorobotarna ta vid. Genom att kombinera AI och nanoteknik ska vi inte bara kunna bota cancer och andra sjukdomar – vi kanske till och med har städrobotar i kroppen, ständigt i omloppsbana, som preventivt säkerställer att vi mår bra och lever längre än någonsin tidigare. En fascinerande tanke.
Under 2040-talet spår författaren även att dessa mikroskopiska agenter kommer att kunna återskapa hjärnans minnen och personlighetsdrag. Därmed kan vi nå den transhumanistiska våta drömmen om whole brain emulation (WBE) – en komplett kartläggning och så småningom potentiell uppladdning av den mänskliga hjärnan.
I den etisk-filosofiska diskussionen kring WBE bränner boken till som mest. När slutar jag vara jag om det samtidigt finns en kopia av mig? Ifall jag dessutom byter ut alla mina kroppsdelar och sätter på ett nytt robothuvud med den kopierade hjärnan – är mitt gamla huvud på köksbordet mer jag än den nya cyborgvarelsen? Vem hålls i så fall ansvarig för vad kopian gör? Kan jag existera på flera ställen samtidigt?
Själv är jag fortsatt skeptisk till uppladdning som fenomen - jag tror inte nödvändigtvis att vår unika personlighet, nyfikenhet, humor och alla mänskliga små brister finns lagrade på ett sätt som kan kopieras och återskapas.
Men det kan alltså hända att det här blir frågor som vi på riktigt kommer att behöva adressera i framtiden. I alla fall om Kurzweil får rätt.
En ny art kan träda fram
Okej, jag ska knyta ihop det hela med en tredje herre - den rysk-amerikanske science fiction-författaren Isaac Asimov. Jag hann nämligen precis se en fransk dokumentär om honom innan den försvinner från SVT Play nu 31/7: Isaac Asimov - ett meddelande till framtiden.
Det är en fascinerande bild av en forskare och författare som på boksidorna lät sina karaktärer färdas mellan galaxer, medan han själv kallade sig klaustrofil, och ville vara så instängd som möjligt när han arbetade. Inga flygresor eller spektakulära vandringar. Bara ett okuvligt arbete med att på ett lika lekfullt som akademiskt sätt extrapolera tekniksprång för att föreställa sig vad det kan få för möjligheter och konsekvenser i framtiden.
Han såg även tidigt vikten av det gemensamma. När han fick frågan om vad han ville ge för medskick till USA:s president, svarade han i stil med att globala problem kräver globala lösningar. Det finns inte längre något som är “någon annans problem”.
Asimov formulerade även bland annat de tre regler som kom att kallas för Robotikens lagar:
En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
En robot måste lyda order från människor, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.
En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.
Dessa kan vara bra att ha i bakfickan när vi utvecklar allt mer avancerad AI.
Men vad tyckte han egentligen om den där sammansmältningen mellan människa och maskin som jag tjatar om här? Så här säger han i dokumentären:
Jag har alltid tänkt mig att om robotarna blir mänskligare − och människan med hjälp av implantat blir alltmer robotlika − kan de mötas på halva vägen.
När vi har en sådan hybridvarelse kan folk till slut börja undra vad skillnaden är mellan robot och människa. Själv vill jag nog hävda att det riktiga svaret är: vem bryr sig?
Och kanske är det dit vi är på väg under detta minst sagt spännande århundrade.
Poddsvepet sedan vi hördes sist:
Göran Lindsjö, om Sveriges eftersläpning i AI-utvecklingen.
Truls Christenson, om frukträddning som livsstil och affärsmodell.
Tanja Rutherhagen, om potentialen med spel för framtidens HR.
Malin Virta, om restaurangbranschens digitalisering.
Magnus Nilsson, om arbetet med att skapa ett hållbart matsystem.
Jenny Theolin, om kreativitet, facilitering, magi och lärande.
David Larsson Heidenblad, om samtidshistoria och tidsoptimering.
Aurore Belfrage, om AI-kapprustningens potentiellt positiva sidor.
Andreas Granath, om möjligheterna med fiskuppfödning på land.
Jag har för övrigt insett att det här med att släppa TVÅ avsnitt i veckan var lite väl ambitiöst, så Heja Framtiden blir officiellt härmed en hederlig veckopodd igen nu under hösten. Jag satsar på ett nytt avsnitt varje tisdag.
Några andra saker jag håller på med för tillfället:
Reporter på Impact Loop, där vi bevakar bolagen som vill göra världen bättre. Här ligger mina artiklar.
Programledare för Systembolagets nya podcast − annorlunda av en anledning. Följ och lyssna på Spotify!
Copywriter för kodlabbet Prototyp i Stockholm.
Alla böcker på Heja Framtiden Förlag (samt mina två egna) hittar du i webbshoppen.
Jag har spelat in en EP med fyra egna låtar som kommer att släppas på Spotify inom kort. Under de senaste 20 åren har jag samlat på mig en del alster som aldrig riktigt fått ta den form jag hade tänkt mig i huvudet. Sakta men säkert får de äntligen eget liv.
Kort om Heja Framtiden:
Jag letar ständigt efter spännande samarbeten till Heja Framtiden. Jobbar du med ett framtidsosande B2B-företag som vill nå ut bättre genom podd, nyhetsbrev, artiklar, Linkedin och events? Dra ett mail så tar vi en kaffe.
Vill du personligen stötta mitt arbete med Heja Framtidens olika beståndsdelar? Det enklaste sättet är att uppgradera till betalande prenumerant på det här nyhetsbrevet. Det skulle göra mig mycket glad.
TACK för att du läser, lyssnar och följer. Vi hörs snart igen!