Omställningen är krånglig men möjlig

Dessutom: ett framtidsorienterat konstprojekt som får dig att andas

Jan 25, 2025

Det är lätt att urholkas av livets motgångar.

Januari känns oändlig, LA brinner, ekosystemen kollapsar, David Lynch dör, alla känner sig fattiga och det geopolitiska spelet är som taget ur en överspelad Marvel-film.

Det lustiga är att ju mer vi engagerar oss i nyhetsflödet, desto fler blir de. Som en lök öppnas misären upp, lager för lager.

Det är kris. Överallt, i alla kanaler.

Samtidigt behöver vi denna ständiga påminnelse: det var inte bättre förr. Visst, vi skulle kunna hoppa in i tidskapseln och ta oss till en tid då nivån av växthusgaser inte hade påverkats lika mycket av mänsklighetens aningslösa och fossilbaserade tillväxt. Då artrikedomen blomstrade och mobilerna inte hade fjättrat oss.

Men då hade vi också kastats tillbaka till en värld som härjades av fruktansvärda sjukdomar, ännu mer fruktansvärda diktatorer och en allmän inställning som sa att det var en bra idé att slänga all möjlig skit i naturen. Då begreppet hållbarhet inte ens existerade. När jag pluggade ekonomi och marknadsföring för 25 år sedan var business ethics möjligtvis ett enda tunt kapitel i managementböckerna – och egentligen handlade det nog mest om krishantering.

Men trots alla dessa samtida utmaningar tror jag tyvärr inte att det funnits en bättre tid än nu att vara människa.

Det finns också ett annat problem med tankeexperimentet: det går inte att resa bakåt i tiden. Det går inte att skruva tillbaka klockan, även om vi skulle vilja.

Och jag känner det krypa på mig tydligare för varje dag: vi behöver hitta hopp, lösningar och samarbeten istället för att hemfalla åt cynism, polarisering, misstänksamhet och uppgivenhet.

Därför mejslas någonting nytt fram. En föreläsning, en bok, ett koncept? Det kan vara min mest banala och naiva idé hittills: Ett manifest för framtidsoptimism. Jag återkommer när jag filat lite mer.

Vägen till netto noll

Vilket för oss till dagens bok: Possible – Ways to Net Zero, av Chris Goodall, som kom ut i mars 2024. Goodall har skrivit en rad böcker på samma tema och driver bloggen Carbon Commentary.

Han brinner för energi och klimat. Men framförallt vinner han trovärdighet eftersom han även brinner för ekonomi, vilket också gör spaningarna läsvärda (om än möjligen lite osexiga). Men hade boken varit en rosenskimrande utopi hade den varit svårare att ta på allvar.

Det jag som läsare lämnas med är snarare två saker:

1. Det tycks vara teoretiskt möjligt att nå en nettonollvärld under andra hälften av det här seklet.

2. Det kommer verkligen inte vara enkelt.

Ny lösning, nytt problem

Trots att den snabbt riskerar att bli inaktuell (skriven under 2023), har jag inte läst någon bok som grottar ner sig i så många sektorer samtidigt.

Sol och vind växer kraftigt på global nivå, liksom energilagring och batteriutveckling. Elektrifieringen av vägfordon är ofrånkomlig, om än onödigt guppig. Fraktfartyg och flygplan står på tur, men får också nya möjligheter där elektrifieringen sätter begränsningar.

Men hur säkerställer man att de alternativa bränslelösningarna inte kostar mer än de smakar?

Chris Goodall är inte främmande för att stundtals landa i den obekväma slutsatsen att det faktiskt kan vara smartare att utveckla bränslesnålare alternativ och istället satsa på koldioxidinfångning – snarare än att lägga allt krut på alternativa bränslen som istället skapar nya problem med tillgång, tillverkning och tillämpning.

Och hur producerar vi stål, cement, glas, porslin, plast, batterier och gödsel på ett klimatneutralt sätt i framtiden? Hur kan vi nyttja kolkrediter, havet, våtmarkerna, Carbon Capture and Storage (CCS) eller Direct Air Capture (DAC) för att nå fram fortare?

Allt hänger förstås ihop, och varje ny innovation leder ofrånkomligen till ett nytt problem. Var ska metallerna och mineralerna utvinnas och vem äger resurserna? Hur ska infrastrukturen kunna skalas upp? Vem ska betala? Finns det en politik som stöttar med tillstånd, pengar, skattelättnader? Är marknaden redo – finns det kunder och betalningsvilja?

Sökes: långsiktighet

Som frilansreporter på Impact Loop dyker de här frågorna förstås upp varje dag i kontakterna med entreprenörer och investerare: balansgången mellan talang, tajming och tur - samt svårigheten i att göra något som inte gjorts tidigare.

Du kan bygga hur tjusiga laddstolpar som helst, men om ingen har råd att köpa elbil står de ensamma och kostar pengar för bostadsrättsföreningen.

Och tvärtom: du kan köpa hur många elfordon du vill, men om du kör runt med ständigt krypande laddångest och riskerar att behöva vänta på kräm utanför Kristinehamn i två timmars snöstorm kommer du till slut att ge upp hela projektet.

Du kan bygga högteknologiska anläggningar för livsmedelsproduktion, men om inte marknaden vet om att de vill ha produkten kommer inte dagligvaruhandeln lägga feta förhandsbeställningar, och då kommer inte investerarna att vilja fortsätta pumpa in pengar. Och då kommer du aldrig upp i skala och ner i pris. Moment 22.

“Ojdå, räntan höjdes, då håller vi i plånboken och satsar på säkra kort istället.” Ännu en konkurs innan produkterna ens har fått pröva sina vingar.

Det saknas definitivt inte lösningar, men problemet är att ingen mänsklig varelse kan överblicka hela ekosystemet av politik, forskning, näringsliv och marknad. Och vem orkar till slut driva ett vindkraftsprojekt som tar sju år - innan någon skriver “avslag” på ett papper och går vidare med trefikat?

Kanske är det här en AI-diktator kommer in och sätter ner foten?

”Så här ser den globala energifärdplanen ut de närmaste 50 åren. Kalkylen är klar. Nu kör vi på det. Man höres.”

Lätta vår börda

Det är inte helt uppenbart ifall det som saknas är mod, pengar, långsiktighet, forskning, kontakter, nyfikenhet – eller helt enkelt en fungerande affärsmodell.

För precis som Chris Goodall illustrerar med sin manligt mekaniska matematik: det räcker inte med en hållbar produkt om marknaden inte vill betala för den.

Strax före jul träffade jag den amerikanska cementutmanaren Brimstone, som ska producera exakt samma gamla Portlandcement som alla andra - men med andra material och ett betydligt lägre klimatavtryck. Medgrundaren Hugo Leandri sa exakt samma sak: att nå skala och marknadspris är det absolut viktigaste. Att konkurrera med hjälp av hållbarhetspremier eller skattesubventioner är inte hållbart i längden.

Mina two cents är följande:

1. I framtiden ska jag som konsument inte behöva bära den här bördan. Jag ska kunna gå in i en butik och veta att plagget är hållbart producerat, att maten är näringsrik och giftfri, att min el är grön och att min resa är klimatneutral. Det konventionella – ohållbara – alternativet bör då vara dyrare.

2. Det känns jobbigt nu, men det blir bättre sen. Med ett överflöd av grön, billig energi – naturligtvis med tillhörande system för distribution och lagring – kommer transporter, industrier och jordbruk att drastiskt kunna sänka både sina utsläpp och, så småningom, kostnader.

Men den smärtsamma initiala investeringen måste hostas upp någon gång för att vi ska ta oss över berget. På andra sidan finns nämligen något betydligt bättre.

Vi behöver framtidstro, riskvillighet, tålamod och uthållighet i en härlig cocktail.

Inte gå bakåt i tiden.

AI-program med Stellar Capacity

Är du ledare och behöver kompetensutveckling inom AI-området? Då kan jag varmt rekommendera Stellar Capacitys matiga 360 AI Stellar Executive Program, som äger rum i Stockholm med fyra heldagsmoduler under april och maj. Signar du upp via den här landningssidan får du som Heja Framtiden-följare en rabatt på hela 5000 kronor. Missa inte det!

Färgstarka andetag i tunnelbanan

Just det, bakgrundsbilden högst upp i brevet är alltså inte AI-genererad, utan kommer från utställningen Andetag som just nu pågår i en lokal vid Hötorgets tunnelbana i Stockholm.

Det är makarna Malin och Gustaf Tadaa som norpat ett sexmånaderskontrakt och blåst ut en gammal butikslokal i den kanske mest deprimerande hörnan av city, under jord.

Men den trötta och samtidigt stressade atmosfären passar extra bra som fond. Att kliva in på Andetag är nämligen som att kliva in i ett färgstarkt meditationsrum i en timme.

Det du ser på bilden är Malin Tadaas vävda textilkonst i märkliga former med inslag av fiberoptik och hundratals lysdioder. Gustaf Tadaa har därefter programmerat algoritmerna som skapar nya unika färgkonstellationer för varje in- och utandning. I lokalerna spelas nämligen Malins egna andetag på repeat, över stämningsfull musik som Gustaf skapat tillsammans med Povel Olsson.

Det låter flummigt, men det är en härlig upplevelse att få flera sinnen sammanlänkade på det här sättet. Jag hade kunnat stanna där hela dagen kändes det som.

Paret säljer sina verk till samlare, och eftersom alla verk är uppkopplade är de dessutom synkroniserade så att samma andetag sker över hela världen. Smart och vackert på något sätt.

Och om du känner igen Gustaf är det kanske för att han gästade Heja Framtiden redan i avsnitt 11, 2018. Sedan dess har han lagt framtidsföreläsningarna på hyllan för att ägna sig på heltid åt konsten.

Ny bok för Motivationslyftet på Heja Framtiden Förlag

Jag fick möjlighet att hjälpa Motivationslyftet ge ut en bok om hemmakämpare, alltså ungdomar som av olika anledningar inte klarar av att gå till skolan under längre perioder. Boken är skriven av Frida Funemyr och består av caseintervjuer med tonåringar och vuxna som tillsammans lyckats lösa den ohållbara situationen på olika sätt. Dessutom finns lite verktyg och metoder för att arbeta med frågan vidare.

Ett oerhört viktigt projekt för framtiden, helt enkelt.

Boken finns som e-bok på alla plattformar och kan dessutom köpas i tryckt format till självkostnadspris (ingen av oss tjänar på själva bokförsäljningen).

Och podden går bra?

Jorå, tack för att du frågar. 2025 har dragit igång på ett fint sätt tycker jag:

Paul Alarcon pluggade jag med för 20 år sedan, och han känns fortfarande som en av de smartaste personer jag träffat (fast på ett högst icke-irriterande sätt). Han är numera generalsekreterare på Daniel Sachs Foundation, som driver sju stiftelser med fokus på demokrati och framväxten av morgondagens politiska ledare. Det kan behövas.
Frida Berry Eklund kallar sig fortfarande klimataktivist, trots att hon i dag främst jobbar med “data”. Hon är medgrundare till Klimatkollen.se som samlar in, analyserar och rangordnar klimatdata från Sveriges kommuner och storbolag. Ett viktigt arbete som utvecklas för varje dag som går.
Estefania Simon-Sasyk träffade jag i Kristianstad på Krinovas matkonferens Spot on Food. Hon driver den globala konsultbyrån Mycelium Gastronomy Network, som hjälper bolag inom matsystemet att arbeta mer hållbart och regenerativt. Ett kort men fint samtal.