Av jord är du kommen
En liten påminnelse om att allt hänger ihop.
Ibland får man höra att naturen är ”harmonisk”. Jag vet inte om det är rätt ord riktigt – jag tycker den är rätt stökig.
Varje gång vi anländer till sommarhuset slås jag av en tydlig insikt: vi gästspelar bara.
Det invasiva ogräset klättrar längs husväggarna, vildsvinen grymtar i skogen på nätterna, brunstiga bockar skäller i fjärran och någon slags häger skriker gällt av oklar anledning när hon flaxar fram och tillbaka över dammen.
En myrkoloni har bosatt sig PRECIS på tröskeln till dasset och vägrar ge upp sitt projekt. Bromsar, getingar och myggor slåss om uppmärksamheten, medan fästingarna äntligen hittar sin mening i kattens tjocka päls.
Vi har träffat ormar i vardagsrummet vid två tillfällen, men det verkar som att min betydligt mer händiga fru slutligen har lyckats lokalisera och blockera ingången. Nu tycks de istället bo under dasset, vilket onekligen ger besöken lite mer spänning (och min svägerska en tripp till akuten med stukad vrist när hon föll bakåt i panik).
Under husen bor uppenbarligen grävlingsfamiljer − vi har vid flertalet tillfällen välkomnats av förvånansvärt majestätiska harkadaver under verandan och i trädgården. En vacker sommarkväll hörde vi till och med två av grävlingarna slåss under gäststugan. Det är ett av de mest fasansfulla läten man kan tänka sig.
På vinden har fladdermössen byggt ett mer eller mindre permanent bo, och när jag går upp med mobilens ficklampa ser jag hur de skjuter som skott genom rummet. Jag går ner igen – de vinner den här säsongen. ”Vad bra, de äter ju jättemycket mygg”, säger någon. Ja, jo.
Tack vare grannkatterna har mössen hållit sig i skinnet under de senaste åren. Men när jag öppnade huset i maj hade de – med vad som måste vara en närmast prisvinnande envishet – lyckats tillintetgöra den en liter stora sojaflaskans klarröda plastkork. Därefter hade två segerrusiga möss resolut klättrat ner i det svarta, salta havet och drunknat lyckliga. Mina söner fick ett unikt sommarlovsminne när de hällde ut sojan i buskarna.
Det låter som en kamp, men det är också ett accepterande. Vi kan inte vinna över naturen, bara samexistera med den.
Och så fort vi lämnar stugan och rullar iväg längs grusvägen, tar naturen över igen – sakta men säkert.
Ömsesidighetens lov
Det var uppenbarligen dags för en återkoppling till naturen från min sida, och Robin Wall Kimmerers bok Braiding Sweetgrass har rekommenderats av flera av mina poddgäster.
Precis som Dr. Joy Buolamwini (jag skrev om hennes bok Unmasking AI i våras) har Kimmerer en ton som sammanflätar hård vetenskap med flödande poesi och personliga erfarenheter.
Braiding Sweetgrass är en vacker lovsång över människans relation till naturen – men samtidigt en sorgeskrift över amerikanska urinvånares avskyvärda behandling.
Språket är säkert avskräckande för vissa (min händiga fru till exempel), men när man väl kommer in Kimmerers universum är det medryckande. Hon talar om naturen och växterna med ord som reciprocitet, generositet, tacksamhet, kärlek, gåvor, respekt. Pennan är lätt, så att säga.
Det handlar alltså inte om att naturen alltid mår bäst av att härja fritt, utan det finns gott om exempel där människan och naturen har ett samspel där alla inblandade får något i utbyte.
Just sweetgrass är ett exempel på detta. När man studerar uppkomsten av detta välgörande myskgräs visar det sig nämligen att växten trivs som allra bäst där den blir som mest hanterad av människorna (givetvis på ett varsamt sätt).
Den omgärdande känslan är hela tiden tacksamhet. Naturen ger och vi ger tillbaka. Om vi däremot girigt fiskar upp allt vi kan på en gång, ja då finns det ingen ömsesidighet. Ekosystemet rubbas, och vi förstör för oss själva.
Det är inte så svårt, men ändå är det så svårt.
Är du intresserad av matsystemfrågor, regenerativt jordbruk och foodtech? Då tycker jag att du ska pallra dig till Kristianstad den 3 oktober för konferensen Spot on Food, när Krinova samlar branschexperter, entreprenörer och forskare under en härlig heldag. Jag kommer vara på plats med poddmicken och spela in spännande samtal.
Läs mer och registrera dig för Spot on Food här!
Olika ingångar till det regenerativa
Jag misstänker att även Annika Norlin har läst Braiding Sweetgrass, för känslan finns där i hennes debutroman Stacken. Den märkliga samlingen av utstötta, flyende - eller bara samtidströtta - människor som bor kollektivt på en gård i norra Sverige, har nämligen en märklig vana: de tackar sjön för fisken, rådjuret för köttet, jorden för potatisen.
Gruppen organiserar sig till och med i enlighet med myrornas struktur, och ser sin bubbla som just det − en stack.
Angel Lance är på många sätt en motpol till Robin Wall Kimmerer (och sannolikt även Annika Norlin): högpresterande konsultbolags-vd som plötsligt får för sig att köpa en gård i Oklahoma. Hon vill undersöka om hon kan bedriva regenerativt jordbruk i samklang med naturen – och samtidigt uppnå lönsamhet.
Ju mer de lokala bönderna skakar på huvudet, desto mer övertygad blir hon. Hon kastar sig in i en värld hon inte känner till, och har ett uppfriskande utanförskap (och ett smått irriterande självförtroende) som gör att hon vågar testa sig fram - och ställa de dumma frågorna.
Hennes bok heter Seeing Green: How to save the planet and profit from sustainability, och är Lance eget sätt att uppmuntra läsaren att göra skillnad – oavsett om det är hemma i köket, på grannskapsnivå eller som vd för ett stort bolag.
Som svenskt janteskadad läsare är det svårt att svälja hennes intentioner med hull och hår. Författaren är lite för rik och lite för medveten om att hon just är en ”powerful CEO” för att det hela ska bli mer än en smula yrvaket (“tänk vad knasigt att jag tagit över en gård!”).
Men hon tycks samtidigt göra en hel del vettiga saker med de resurser hon har. Och kan hon nå fram till sina kollegor i det amerikanska näringslivet är det fantastiskt. Tilltaget måste därför uppmuntras.
Angel Lance sätter också fingret på något viktigt: att ställa om till regenerativa affärsmodeller låter möjligen enkelt i teorin, men i praktiken lever och verkar man ändå i de gamla systemen. Och hon kan bara genomföra sitt jordbruksexperiment just för att hon råkar ha råd.
Ska vi hitta på något ihop? Jag tar regelbundet uppdrag som moderator, föreläsare och livepoddare inom framtidsfrågor. Dessutom har jag riktigt prisvärda innehållspaket för B2B-bolag som vill nå nya målgrupper.
Dra ett mail så tar vi en kaffe! christianvonessen@gmail.com
Att höra jorden
Kopplingen mellan växtriket och människorna är förstås ingenting nytt, men det blir alltmer relevant och accepterat som en del av den ekonomiska och teknologiska diskursen. Det är talande att Jemma Foster öppnade The Conference 2024 i Malmö med sin smått märkliga keynote Listening to and dreaming with plants.
Man kan alltså höra hur frisk och bördig jord lever och stökar i jämförelse med monokulturens vemodiga stillhet.
Flummigt? Absolut, men också ett sätt att närma sig de existentiella utmaningarna på ett nytt, mer sinnesvidgande sätt. Vi behöver, som man säger, inte nödvändigtvis bara mer information.
Gröna svanar och kittliga hajar
Samtidigt lyssnar jag på John Elkingtons senaste bok Tickling Sharks: How we sold business on sustainability. Jag gillade verkligen hans Green Swans från 2020, en bok som lyfte potentialen i de gröna ”tipping points” som kraftigt kan accelerera omställningen.
Den kom ungefär samtidigt som Rebecka Carlssons mäktiga guldpjäs Exponentiell klimatomställning, och de både böckerna lade verkligen grunden för ett hoppingivande angreppssätt (du har väl förresten koll på att hennes nya bok The Speaker’s Journey finns ute på Heja Framtiden Förlag?).
Det kom som bekant en pandemi och ett par krig däremellan, samtidigt som de yngre generationerna inte alls kunde sammanbuntas i en syftesbrinnande ”Generation Greta” längre.
Allt såg ju så lovande ut? Grön mobilitet, foodtech, individanpassad digital utbildning, cirkulär ekonomi, delningstjänster, blockchain, metaverse, och så vidare. Allt som jag pratade om i mina föreläsningar.
Nu är det konkurser, kött och cringe − och retorik som lovar ”från skärm till pärm”. Jahapp. Var allt bara en dröm?
Nja. Man kan kalla det spruckna bubblor, men det kan lika gärna vara så att många av dessa företeelser utvecklas enligt den hederliga gamla hype-kurvan:
Med ökad ålder förstår man detta lite enklare: det handlar också om naturliga pendelrörelser. Men riktningen är på många sätt rätt.
Rejäla stålbad utkristalliserar ett fåtal vinnare, samtidigt som tekniken fortsätter puttra på i kulisserna utan braskande rubriker – det behöver alltså inte vara dött. Precis som kommer ske med generativ AI den här vändan. Om du säger att du är ett bolag ”som använder AI” om fem år kommer det vara som att säga att du ”använder internet” i dag.
Men åter till John Elkington. Han är möjligen inte så välbekant för svenska ögon, men har varit inblandad i det mesta som har med utvecklingen av den affärsmässiga sidan hållbarhet att göra – bland annat myntade han det klistriga begreppet ”tripple bottomline”, med people, planet och profit på sista raden (han missar inte heller ett tillfälle att nämna detta). Boken råkar vara hans biografi, så det är mycket namedroppande och egna anekdoter, vilket kanske skulle vara mer fascinerande om man kände honom bättre.
Han beskriver inte utvecklingen i pendelrörelser, utan i vågor. Enligt hans synsätt står vi fortsatt bara i startgroparna på den riktigt gröna revolutionen, där begrepp som CSR och hållbarhet utvecklas till impact och det regenerativa.
Från negativa tipping points kan vi kämpa för positiva vågor - tipping cascades - inom batteriteknik, fossilfritt konstgödsel, grönt stål och alternativa proteiner. Vi går från compliance till climate risk; av nödvändighet från inkrementella till exponentiella förändringssprång - och från affärsutveckling till framväxten av helt nya affärsmodeller och ekonomiska system.
Trots en aktivistisk bakgrund, ser han störst potential i att istället ge sig rakt in i maktens rum och utmana storbolagen med deras eget affärsspråk. Därav Tickling Sharks.
Det låter enkelt. Det är det förstås inte. Och Elkington landar ofta i att det är en fråga om ledarskap.
En ökad insikt om människans, naturen, teknikens och ekonomins sammanlänkande natur kan bidra till att bygga, stärka och stötta dessa framtidens visionärer.
Det gäller bara att hitta dem.
I podden sedan sist:
Fredrik Forss är serieentreprenören som snubblade in på frågor kring medvetande, AI och filosofi - och skrev boken Unum. Mycket av det vi pratar om i avsnittet tangerar mitt resonemang i förra nyhetsbrevet om människans sammansmältning med AI.
Emelie Norling är Impact Director på investeringsjätten Summa Equity, som förvaltar 50 miljarder kronor. Hur jobbar hon och hur går impactinvesteringar till bakom kulisserna? Emelie var för övrigt en av dem som tipsade om Braiding Sweetgrass.
Anders Ynnerman är involverad i en rad olika initiativ inom visualiseringteknik och AI. Jag besökte honom på fantastiska Visualiseringscenter C i Norrköping för ett samtal om hur man kan lära unga om jorden, rymden, kroppen och ekosystemen. Med skärm.
Samuel Amant är medgrundare av Koastal, en startup som utvecklat en franchiselösning för att få fiskare att börja odla tång. Men varför är tång så himla bra egentligen?
Siri Helle är psykologen som gör efterlängtad comeback i Heja Framtiden. Vi diskuterar förstås hennes viktiga böcker Känslofällan och Existensboosten, men ramlar sen in på vilka möjligheter och risker hon ser med AI kopplat till mental hälsa, med syfte, meningsskapande och lycka som fond.
Antti Martikainen är en finsk VR-profil som driver bolaget Virtual Dawn. Jag fick ett snack med honom under XR Hack på Epicenter i Stockholm efter att han pratat på scen. Är det äntligen dags för VR att ta fart på riktigt?
Tack för att du läser, lyssnar och stöttar! Överväg gärna att uppgradera till betalande prenumerant ifall du uppskattar mitt arbete med Heja Framtiden.