Redan mars tydligen, helt galet.
Jag har pratat om döden tidigare här i nyhetsbrevet, men det är onekligen ett ämne som tål att diskuteras oftare.
I grunden är ju döden verkligen röva. Man skulle kunna sammanfatta mina känslor inför döden så här just nu:
Efter tragiska händelser har jag ironiskt nog blivit mindre rädd för döden. Alla ska dö. Frågan är bara när, och i vilken ordning. Kallt men sant.
Jag kan ibland påminnas om min dödlighet i rent triviala saker. Typ “om jag dör i morgon kanske det är lika bra att den här texten hann publiceras istället för att ligga i byrålådan?”.
Att motverka åldrandet och förlänga livet med fler friska år är ett viktigt arbete. Så länge jag får behålla hälsan och nyfikenheten vill jag gärna leva riktigt länge. Därför hejar jag på alla som jobbar med frågan.
Med detta i bakhuvudet träffade jag filosofen Patrick Linden. Han bor i Malmö men skrev boken The Case Against Death under sina år i USA. Nu har han översatt och bearbetat boken så att den finns på svenska med titeln Mot Döden - en radikalt livsbejakande filosofi.
Det slumpade sig så att jag slank in på releasefesten med Volante i Gamla Stan en fredagskväll i februari; fick Patrick till poddstudion redan dagen efter; släppte avsnittet på tisdagen och hade först därefter tid att läsa hela boken.
Linden ägnar alltså en stor del av sin tid som filosof åt att argumentera kring varför döden är någonting som vi bör bekämpa på alla sätt. Det låter inte orimligt, men det lustiga är att han tycks ganska ensam om sin ståndpunkt.
Det finns många motargument som han metodiskt bemöter i boken. Linden tar bland annat upp apologism, ett begrepp han även kallar för “Vishetsläran”, och som gör döden till något som filosofer i alla tider välkomnat eller accepterat på olika sätt. Annars anses man troligen naiv. Så här kan det låta:
“Döden är en del av naturens kretslopp, av jord blir man åter, osv.“
”Vi kommer ju från icke-existens, så en fortsatt icke-existens borde väl inte vara något att bekymra sig över?”
”Världen är ju så överbefolkad redan.”
”Systemen skulle kollapsa ifall alla levde i evighet.”
”Livet är för övrigt ett lidande, och döden är befrielsen, den sista vilan.”
”Om vi är döda kan vi ju inte känna något, så vad är problemet?”
”Om vi inte hade döden att luta vår tidsuppfattning mot, hade vi inte åstadkommit någonting i livet. Vi hade saknat mening.”
”Hon var ju så gammal, det var ändå dags nu.”
”Vi behöver göra plats för nya idéer och värderingar.”
”Det är naturligt. Inget vi kan eller bör göra någonting åt.”
Ja, det är bara några exempel i den störtflod av argument som florerar.
Patrick Linden köper inget av ovanstående, utan menar snarare att vi indoktrinerats i en självpåtagen uppgivenhet. Vi intalar oss att åldrandets nedbrytning är någonting vackert. Att dö är att acceptera sitt öde och förenas med naturen.
Det intressanta är att han först efter den amerikanska utgåvans initiala spridning blev intresserad och indragen i longevity-rörelsens outtröttliga jakt på radikalt ökad livslängd (lifespan) och fler friska år (healthspan).
Att klassa åldrande som en sjukdom skulle vända upp och ner på systemet. Det skulle innebära att vi inte längre accepterar. Kapital skulle kunna flöda fritt till forskning på det som trots allt dödar överlägset flest människor varje dag.
Så om jag skulle köpa in på resonemanget med hull och hår och sätta mig in i ett framtidsoptimistiskt scenario, hur skulle mina tre punkter från inledningen kunna se ut? Kanske så här:
Alla ska dö. Men allt fler har möjligheten att själva välja hur länge de vill leva innan det är dags. Att lida av kroniska åldersrelaterade sjukdomar efter en viss ålder var något vi sysslade med förr i tiden.
Vi kan fortfarande dö, men utan olycksfall eller våldsdåd kan livet vara riktigt långt och rikt. Jag är därmed inte odödlig, och bordlägger inte nödvändigtvis alla mina åtaganden eller kreativa projekt bara för att horisonten flyttat sig. Däremot kanske jag känner ett visst ökat lugn i att saker får ta sin tid.
Jag har haft den osannolika turen att leva i en tid då tekniken och vetenskapen tog sådana stora språng att jag kunde få fler friska decennier än mina förfäder kunnat drömma om.
Ingen vet om vi kommer nå den här punkten. Men allt fler jobbar för att det ska bli verklighet. Det ironiska är att vi bekämpar sjukdomar och funktionsvariationer med näbbar och klor, medan själva åldrandet - och dess oundvikliga slutstation - förblir smärtsamt outforskat.
Men nu verkar det som att något håller på att hända.
Psykolog Siri Helle gästade podden redan 2019 för att prata om sin bok Smartare än din telefon. Sedan dess har hon nått stora framgångar med boken Känslofällan och släpper nu i mars 2024 uppföljaren Existensboosten - din handbok om lyckan, mörkret och meningen med livet.
Redan i inledningen slår hon fast det omöjliga uppdraget med att nå särskilt djupt kring alla dessa outtömliga frågor på 183 sidor:
“Vill man vara elak skulle man kunna säga att den här boken är existentialismens lättsmälta snabbmat, en McMening för vår tid.”
Samtidigt ryms det ganska mycket innanför bokens pärmar. I ljuset av Känslofällans enkla och direkta tilltal, samt Helles viktiga kamp för att sprida kunskap om psykisk hälsa till allmänhet i allmänhet och ungdomar i synnerhet, gissar jag att hennes ton kan slå an en sträng hos många som söker efter lättillgänglig vägledning på olika sätt.
Jag mer eller mindre letade efter nycklar till just döden när jag läste. Anser Siri Helle att döden gör livet mer meningsfullt? Jag kunde inte hitta några tecken på det, så kanske kunde de två böckerna i det här brevet komplettera varandra på ett fint sätt?
Så kom det ett stycke på näst sista sidan:
“Hur förhåller man sig till att bli äldre?
Det handlar om att acceptera – eller ännu hellre omfamna – att tiden går och att saker och ting förändras. Just det här skedet av ditt liv är övergående, på gott och ont. Så gör det bästa av det och ta tillvara på möjligheterna du har här och nu. Låt döden bli en påminnelse om att din tid på jorden är dyrbar och att det aldrig är för sent att göra en förändring.”
Jag läste det en gång till. Kanske skulle Patrick Linden invända mot just själva accepterandet och omfamnandet av åldrande. Men att bli gammal är inte nödvändigtvis samma sak som att åldras, att brytas ner. Och att vår tid på jorden är dyrbar ser jag inte som ett ämne för debatt.
Existensboostens budskap är dessutom per definition livsförlängande. Mening, syfte, sociala interaktioner, lycka, en hälsosam livsstil och att försöka hitta mer glädje än svårmod i sina vardagar.
Meningen med livet är att fylla livet med mening. Så ser jag det i all fall.
Vår dödlighet skapar absolut en inramning. Utmaningen blir att göra ramen ännu större, så att det får plats fler vackra saker innanför den. Livet är för värdefullt för att inte försöka.
Ja det är helt sant - Bar Talk Live fortsätter med kvartalsvisa samtalskvällar på United Spaces Torsgatan 26 i Stockholm. Den här gången ska jag och Henric Smolak prata om cirkulär ekonomi och delningsekonomi med tre grymma gäster. Det blir som vanligt after work med talkshow, gratis pizza från Deglabbet, levande musik, böcker och barhäng. Ett kinderägg av njutning!
Läs mer om Bar Talk Live här och anmäl dig här för att få en plats!
Nytt uppdrag 1: Prototyp
Jag har fått ett hedrande uppdrag som frilansande redaktionell copywriter för det kreativa kodlabbet Prototyp, med verksamhet i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Barcelona. De har värderingar, kunder och arbetsprocesser som tilltalar mig - och vice versa får man anta. Ska bli kul!
Uppdraget kom från Jens Beck-Friis som driver ENKL Frilansservice. Kika in där om du letar uppdrag (eller frilanskonsulter)!
Nytt uppdrag 2: Impact Loop
Under sportlovet fick jag ett samtal från Camilla Bergman på Impact Loop, ett sånt man bara ser på film: “När kan du börja?!” Så dagen efter hoppade jag in på redaktionen för att sätta igång med artikelskrivandet. Tills vidare ett tillfälligt uppdrag, men det är otroligt kul och energigivande att få jobba med ett mediehus som både vill växa och göra positiv skillnad på samma gång.
Prenumerera på deras nyhetsbrev och överväg att bli betalande kund!
Stockholms nya Tech Arena
Så var det äntligen dags för Techarenans megasatsning The Tech Arena - två dagars techfestival på Friends, med riktigt tunga spelare på plats. Ett konstant flöde av paneler, keynotes, pitchar, utställare och investerare.
Framförallt får man ge en stor eloge till Omid Ekhlasi och hans team för att det hela var så snyggt och proffsigt genomfört. Tanken är att Tech Arena äntligen ska sätta en storskalig Stockholms-konferens på den internationella tech-kartan, och får de ihop siffrorna ser jag verkligen fram emot att det här blir en lång tradition.
Avslutande gäst på scen under fredagen var Steve Wozniak, medgrundare av Apple, i samtal med Linda Nyberg. En andäktig och aningen utmattad publik var redo att golvas av stora sanningar.
Men efter bara 20 minuter glesades massan ut. Mannen på scen var inte särskilt intresserad av att sätta Apples saga i en samtida eller framtida teknologisk och samhällelig kontext - han var där för att prata om sin egen förträfflighet som nybakad (men ändå fullständigt briljant) ingenjör på 80-talet. Han gav tjuvnyp till sin avlidne medgrundare Steve Jobs inte bara en eller två gånger, och efter att publiken initialt skrattat storögt åt det förlösande och till synes spontant ofiltrerade, blev det till slut för mycket Trumpig, repetitiv icke-ödmjukhet för att det skulle flyga i en svensk kontext. Det var synd att det fick bli den avslutande känslan.
MEN. Det stora snackisen var istället en annan äldre amerikansk man, nämligen Al Gore, som satt i samma stol en dag tidigare. Hans brinnande passion i kombination med retoriska grepp, välfunna formuleringar och en stundtals helig vrede över fossilbolagens outtröttliga lobbyism, var precis vad publiken behövde. Gåshud och spontanapplåder. Det kändes verkligen som att vi hade varit med om någonting stort tillsammans. Allvar och hopp.
Jag postade ett litet klipp på Instagram från samtalet.
Själv fick jag ihop SJU riktigt fina små intervjuer från dagarna på Friends. Alla kommer successivt släppas i podden under de kommande veckorna.
Sedan det förra nyhetsbrevet har följande avsnitt dykt upp i din poddspelare:
Patrick Linden, i ett härligt samtal om livet och döden. Eller ja, mest döden faktiskt.
Robert Wedmo från Ilmatar Solar, om ambitionen att bygga riktigt fläskiga solcellsparker i svenska skogar - och om reglerna som står i vägen.
Anna-Carin Alderin berättar om arbetet med 4 Day Week Sweden och varför fyradagarsvecka (eller 32-timmars) kan vara ett nödvändigt steg mot ett mer hållbart arbetsliv.
Ali Ghoce har med sitt Gordon Delivery byggt upp en imponerande infrastruktur som möjliggör våra matleveranser. Här berättar han om hur det hela funkar bakom kulisserna.
Kseniya Lenarciak mötte jag som hastigast på Tech Arena efter att hon pitchat sitt bolag SLY på scen. De utvecklar lösningar med sensorer och AI för att tidigt upptäcka skogsbränder. Sjukt smart och välbehövligt.
AI, böcker och bubbel
John Airaksinen bjöd in till
med tema “Bok och Bubbel”. Alla fick ta med varsin bok (och meddela titeln innan). Efter tyst läsning i en timme delades vi in i grupper enligt Johns bok-AI för att diskutera frågeställningar som den också hade tagit fram. Väldigt bra och givande koncept, framförallt apropå att gifta ihop AI med bildning och personlig utveckling.Det var allt för den här gången! TACK för att du läser, lyssnar och stöttar. Uppgradera gärna till betalande prenumerant så att jag kan göra det här ännu mer.
Hej Christian, som livsvarigt nyfiken AI-student har jag sedan många år anammat ett binärt tänkande. Som jag ser det är ”döden” ett mänskligt påfund som egentligen bara finns som abstrakt koncept, uppfunnet av den mänskliga hjärnan. ”Verkligheten” däremot är digital, viket redan Shakespeare insåg. Antingen finns du som Etta - eller finns du inte som Nolla. Nolla-är default. Var glad över att du förunnats en kort tid som Etta. Ljuset - när det släcks - vet varken att det är släckt, eller att det tidigare varit tänt.Alltså ”Finns” döden egentligen inte - annat än som rädsla, troligen inte för icke-varat i sig, utan mera för själva dödsprocessen, med risken för sjukdom och lidande. Det-kan vi ha en befogad rädsls inför. Men varken själva ”Döden” som Objekt- eller Du själv som ”Död”
kan finnas efter det ögonblick när ljuset släckts.
VSB
My 2 cts
Tack för omnämnande, är glad att du var med! 🙏